När det blir rubbat

Ja precis, ibland undrar jag lite hur rubbad jag egentligen är för jag anar någonstans att det är värre, många gånger värre, än vad jag någonsin föreställt mig. Eller är det vanligt och normalt att bli genuint lycklig när man står och diskar sin nya stekpanna bara för att den är så fin, blänkande, svart med rött handtag och, framför allt, ny? Får man känna kärlek till en sådan basic grej som en stekpanna?

Men jag är sådan, jag blir lycklig av sådana grejer som en ny riktigt bra stekpanna (vilket min nya är då, den var fantastisk när vi lagade middag i går. Smekte fram smakerna ur kycklingen och var sådär samarbetsvillig som jag önskar att precis allting i mitt liv och runt omkring mig vore.) eller när jag har putsat kaklet i köket riktigt blankt och fint. Nyskrubbat citrondoftande badkar gör mig också glad, precis som att få hänga upp väldoftande nytvättade kläder eller synen av en renbäddad säng med släta väldoftande lakan.

Ja, jag blev till och med glad och lyckligare när jag fick plocka smutsiga strumpor och svettiga t-shirts på golvet bredvid sängen efter min ex-sambo. Då fattar man ju att något är lite skevt.

Kan det vara så enkelt som att vägen till lycka för mig är att få nya städ- och köksgrejer lite då och då, plocka smutstvätt efter och göra frukost på sängen till en man och att få se mina barn njuta av en vällagad god middag? Ja, det kanske är mitt nirvana det.

Nu ska jag återgå till mitt flyttjoxande och till att titta på tidigare säsonger av mitt favoritprogram, "Det knackar", med min favoritinredare/favoritkvinna Mija Kinning. Det är verkligen bra skit på alla sätt och vis det!