När det ångras

Det är allt lite dumt att ångra saker som man redan har gjort tycker jag. Alltid, hur dumt det än är,  ger det någon form av lärdom, erfarenhet eller vetskapen om att man aldrig någonsin ska göra det igen. Det är ju allt det vi gör och är med om som formar oss till dom vi är och jo, jag trivs rätt bra med att vara just jag.

Däremot så kan jag ångra saker som jag INTE gjorde, ord jag tänkte med aldrig sade, människor jag mötte men som jag inte släppte in riktigt i mitt liv eller som jag inte höll i bättre. Eller om det var dom som inte höll i mig, jag vet inte riktigt.

Det är nog värre det där med att ångra det man inte gjorde än att ångra det man faktiskt var modig nog att göra, hur korkat det än var att göra det. Så jag har bestämt mig för att jag ska sluta med det. Omedelbart. Helst i går. Aldrig mer ångra något jag inte gjorde. Och hur går det till då? Jo, jag tänker helt enkelt köra på det som känns sådär helrätt, gott och varmt i magen. Antingen blir det sketabra eller så blir det en erfarenhet att skriva in i The Big black book of dumheter and erfarenheter.

Lite av det jag ångrar att jag inte gjorde/sade/vågade är:

1. Att jag inte tidigare har vågat försöka göra verklighet av min dröm som jag haft sedan högstadiet (minst, antagligen ännu längre), att skriva. Det finns hur många ord som helst i mig som bara väntar på att få komma ut. Nu har jag ju äntligen, vid 44 års ålder, vågat skicka in en ansökan om utbildning inom litteraturvetenskap med fokusering på det egna skrivandet. Vi får väl se hur det går, hoppas hoppas att jag blir antagen! Vilken grej! Vilket äventyr!

2. Att jag inte har vågat säga ifrån riktigt ordentligt när någon behandlat mig illa, ljugit om mig, bedragit, svikit eller vad det nu har varit. Jag har låtit andra behandla mig som skit mellan varven, låtit dom trampa riktigt rejält. No more!

3. Att jag inte vågade ta tag i handen på den där mannen jag var (och är) intresserad av för att sedan inte släppa. Jag är skitusel på sådant. Har alltid varit den som blivit uppvaktad, erövrad och så vidare. Nu får jag sitta här och ångra mig som fasen för åh, så snygg han är!! Och snäll. Och het. Och en massa annat.

4. Att jag för x antal år sedan inte gjorde det jag tänkte och kände för när en vidrig otrohetsaffär uppdagades. Att få avreagera sig på döda ting som tillhör den som svikit hade varit så jävla skönt och det hade gett mig en rejäl stor puff åt rätt håll långt mycket tidigare än när den kom först långt senare. Det här låter ju helt sjukt kanske men åh, så härligt det hade varit att få dumpa alla elektronikgrejer över balkongräcket och se dom smasha sönder mot asfalten nedanför. Lovely! Nej, jag vet, hämndlystnad är ingenting som är vackert, det är vidrigt och fult men ibland hade det varit härlig att få vara just så vidrig och ful tillbaka. Som tur är så är det sällan jag får sådana hämndkänslor att det bara brinner i huvudet på mig, det har bara hänt två gånger under mina 44 år så det är ingenting att hänga upp sig på.

Ja, sedan är det nog inte så mycket mer som jag inte gjort, här har det levts!

Me vid 1 års ålder. Men hur cool var jag inte, va?