När det senilas

...in absurdum så har man inte en aning om var dagarna tar vägen, HÄPP bara så går det från 20 april till 1 maj. Och vilken 1 maj sedan då! Solen skiner, lagom med små ulliga moln på himlen och vädret är bara så där vårigt så man aldrig någonsin vill ha något annat väder igen.


Nu är vi verkligen inne på nedräkningen till D-day, D som i Då flyttar vi. 30 dygn till att stå ut, sedan så! Tror att det bara kommer att säga HÄPP där också för jag har i stort sett allt kvar att packa och som om inte det vore nog, femtioelvanittiotvåtusen kartonger i källaren att gå igenom. Ja och hurra! Verkligen. Inte.


Här i byn har Trädgårns loppis till förmån för Cancerfonden slagit upp dörrarna i dag så jag och dottern nästan stod och ryckte i grinden. Nästan. Och det är jag glad för, hej och hå vilka fynd jag gjorde! Ett stort benvitt tjockt överkast till min säng för en hundring och det bästa av allt, ett sprillans nytt stort kuddfodral från Himla i krispigaste vita linne för ynka 30 pickadoller. VA!!! Sedan blev det lite mer smått och gott, lull-lull och krims krams innan vi kom ut genom dörrarna igen.


Dessutom har jag hittat de två perfekta rossorterna till vår nya lilla trädgård. En klätterros och en marktäckande buskros, vita båda två och to die for. I juni, då... Egentligen vill jag väl ha precis alla rosor de har. Och klematis. Och en örtagård. Och... och... och...


Jag har fått någon slags mani vad gäller kinapuffar. Ja alltså de man äter, inte de man smäller. Fast å andra sidan, fortsätter jag trycka i mig sådana så smäller nog jag snart.


Dags att börja joxa i ordning middagen för i dag kommer även de stora bebisarna hem till mamma för att dinera.